Historik över släkten Weman

Magister och den förste docenten för finsk litteratur i Åbo Akademi, släkten Wemans stamfader Carl Gustaf Weman född den 14 oktober 1740 död den 15 december 1803. Pappa till den förste svenska åldermannen Gustaph Adolph Weman 1784 - 1842.

Carl Gustaf Weman föddes i Libelits. Hans föräldrar var häradsskrivare Gustav Weman och Margareta Freese.

Carl Gustaf Weman vikarierade som komminister i Stockholms finska församling några veckor under sommaren 1776. Under 1775 - 1776 undervisade Weman hovets kungliga prinsar i finska språket. Dessutom predikade han i Stockholms finska församling en och annan gång när han vistades i staden.

När komminister Avellan ansökte om semester den 18 juni 1776 godkändes detta i konsistoriet eftersom Avellan kunde erbjuda en kvalificerad och i finska språket kunnig vikarie, magister Carl Gustaf Weman, senare kyrkoherde i Kimito. Weman var en "gammal bekant" som tillfälligt hade bistått bl a vid jordfästningar när egna präster var överhopade av arbete, Wemans titel under dessa år var regementspastor.

Magister Weman har utgivit fem finskspråkiga hovdikter, såsom "En finsk jubileumsdikt", 1766 där han använder ett gammalt versmått, samt tre dikter på svenska. Tillsammans med B.J. Ignatius utgav han den 5 december 1767 en avhandling "De convenientia linguae Hebraeae et Fennicae", vilken försvarade finska och hebreiska språkets släktskap. Under två läsår annonserade han offentliga föreläsningar 1768-69 "om finska språkets natur i bunden obunden stil", samt 1771-72 "grunderna för poesin, särskilt den finska."

Efter att ha levt ett vandrande liv i flera år slutförde han sin prästvigning i Uppsala 1774. Weman blev kyrkoherde i Kimito 1776. I Kimito tjänstgjorde han i en skärgårdsförsamling, där han (enl. Carpelan) "levde i ständiga konflikter med sina församlingsbor" p.g. a. sitt överdrivna intresse för församlingens kvinnor. Carl Gustaf Weman var gift med stockholmsflickan Anna Brita Stare.

Uppgifter hämtade från matrikeln "Finska församlingens prästerskap 1533 - 1999."

av Lauri Pihlajamaa, TL

Der Wehende mann

Var den första “Wehemann” en herre som enligt historien levde i trakterna av Lübeck och med en gyllende stridslur blåste till strid. Detta hände på 800-900 talet och lär ha varit historien bakom vårt namn. Den gyllende stridslur i blått fält som är vårt släktvapen/sköldemärke lär komma detta. Skölden sägs ha hängt i Kimito kyrka som brandhärjades 1781. Denne anfader som sedermera med Hansans hjälp kom till Visby i mitten av 1100 talet och sedan till “Livland” någon gång på 1200 talet. En Wehemann lär ha deltagit i slaget vid Kirkholm 1605 under den svenska kungen Carl den IX. han lär ha erhållit fälsefrihet för sig och sina efterföljande och fik rätten att bära vårt sköldemärke. Släktens stamgods vid namn Raustnick lär ha legat öster om Riga.

Ovan är hämtat från vår släktbok och kanske inte är helt med sanningen överensstämmande.

Sedermera kom släkten till södra Finland “Karelen” runt 1660. Stavningen ändras efter ett tag till Weman. Från Karelen kommer vi vidare till Kimito. Det är här vi finner Carl-Gustaf Weman, som var docent och lärare vid Åbo akademi. Han blev efter studier prästvigd i Uppsala och kom till Stockholm som regementspastor vid Kungliga Livgardet samt undervisade vid hovet i finska. Han erhåller pastoratet i Kimito, Åbo, och Björneborgs län dit han återvände med sin svenska hustru. Två av deras sönder återvände senare till Stockholm. Båda sönerna återvände till Finland för att deltaga i finska kriget där Gustaf Adolph, under befäl av General Sandels, utmärkte sig för tapperhet och befordrades till löjtnant i Finska Armen. Det är från Gustaf Adolph Weman som den svenska grenen av släkten kommer. Båda bröderna arbetade tillsammans mi en slakterirörelse i Stockholm. Brodern Gustaf flyttade docks till Småland där han arrenderade gården Traneryd. Senare köpte han godset Restad där ett släktmöte hålls 1839. Mötet varade från den 14-25 augusti. Första släktmötet var dock i Finland 1765. Wemän med släktingar är måna om sin släkt där kyrkan i Kimito spelar en central roll. Där finns mycket historia som är kopplat till Weman. Bland annat har kyrkans nyckel varit förlaga till den nyckel vi har i föreningen och originalet finns åp bild i en Nyckelpost. Året 1937 bildades släktföreningen och man fick nu en ordförande och en styrelse. Nyckelposten kom dock inte ut fören 1964 och ett första upplagan kallas då för “Tidningen”.

Vi har ett arv att ta hand om och en tradition som Sveriges Äldsta Släktföreningen att förvalta.

Villa Sagalund, est 1911

Adéle Weman och Nils Oskar Jansson flyttade till den nybyggda villan Sagalund. Kimito ungdomsförening byggde villan som ett tack för detta tvåvåningshus. Huset delades på mitten i två lika stora delar. På den vänstra halvan levde Adéle Weman och på den högra halvan levde kollegan Nils Oskar Jansson.

När Nils Oskar Jansson dog i leukemi den 20 januari 1927 hölls en auktion efter honom. Då förstod man ännu inte att det var viktigt att spara på allt. Men när Adéle Weman dog den 10 september 1936 och bygdens människor fick en gemensam donation av Jansson och Weman då sparades den minsta knappnål och medicinburk. Om detta berättar amanuens Li Naese.

Hemmet står orört såsom Adéle Weman lämnade det. Biblioteket är omfattande och innehåller till övervägande del skönlitteratur. På Nils Oskars sida har naturvetenskap tagit plats och en annan facklitteratur. Skillnaden är tydlig. Adéle var oh förblev en dam från högre social klass, vilket syns i hennes hem hur folklig hon än annars var.

Lonny Karlsson, en samtida kvinna, berättar att Adéle var mild och vacker. Man behövde inte hysa skräck för henne men Jansson var man rädd för.

Adéle Weman och Nils Oskar Jansson var absolut motsatta. Jan kan inte denna dag förstå hur det kunde arbeta så bra tillsammans. Men hon beundrade hans stora begåvning och läskunnighet. Det var hon som fick honom at bli lärare. Adéle Weman var mycket uppskattad av sina elever, men i bygden förstod man henne inte. Hon var en ståndsperson. Hennes naturliga uttrycksmedel var vers. Hon kunde skriva och tolka det mesta. men enligt Jansson lyckades hon inte med bygdeskildringarna för hon kände inte till bygdefolkets liv som han gjorde.

Adéle Weman hade en underbar förmåga att bara be och få. Alla föll till föra för hennes charm. Hon behövde en gång ett bord i skolan och det var mycket svårt att få bordet. hon gick själv till kommunalstämman och begärde bordet och fick till slut det. Det väckte förfärligt uppståndelse att Adéle Weman hade gått till sockenstämman, för aldrig tidigare hade en kvinna fått komma in där, men Adéle var modig och före sin tid.
Hon hade energi och var ständigt i farten, promenerade ute, tog frisk luft. Adéle hade en hönsgård som hon skötte själv. Man sa ute i bygden att hon inte behövde sova, som hon själv sade inte mer än 4 timmar. Hon arbetade egentligen på nätterna. På landet kallades hon Nattens drottning.

Nils Oskar var bondesonen från Mattböle som inredde sitt hem mycket enkelt. Hans hem gick i mörkare tonart. Skåpen från hans barndom i Mattböle är stilrena i mörkgrönt.

I övre våningen på Adéles hussida liger Blå hallen. Där höll hon sina fester. Där hänger fotografier av Finlands presidenter Pehr Evind Svinhufvud och Kristian Relander. Båda presidenterna har personligen överlämnat sina fotografier till Adéle Weman. Här hänger även lagerkransar från premiären på Läsförhörskalaset donerad av överklassen i Helsingfors den 5 februari 1914. Ett fotografi av Jenny Lind, Adéles stora förebild bland sångare hänger på väggen, nära harmoniet. På det ligger kvarlämnade nothäften med sånger som Parus Ater skrivit och som blivit tonsatta av Jarl Ungern.

Adéle övervintrade ofta på hotell Kemp. det skedde efter att hennes avskedsansökan från lärarinnatjänsten beviljats 1917 på grund av hög ålder. Amos Anderson hade varit hennes elev i folkskolan och han såg senare till att Weman fick en ordentlig pension.

Under vintrarna bodde Adéle antingen på hotell Kemp eller på pensionat. Storstadspressen noterade varje vår att nu har Parus Ater lämnat staden och rest för sommaren till Kimito.

I hennes bevarade brevsamling finns flera brevlappar som minne från långa och även roliga supéer med Parus Ater som festens mittpunkt på Kemp. Om somrarna vistades hon rätt ofta i Mariehamn. Då betalade hon sitt uppehälle genom at skriva daglig vers i ortstidningen.

De två lärarna fick stort tack med åldringshem som gåva för allt arbete de utfört för elever i dels skolan men dels inom Kimito UF. Men gåvorna gick också i motsatt riktning. Första gången mellan Adéle Weman och hennes kvinnliga elev redan i småskolan, den nyaste teateradepten Nanny Westerlund.

Adéle Weman skrev dikten “Den blödröda rönnen” till Nanny och bjöd sedan in henne till att ta emot dikten i villa Sagalund i Blå hallen. Långt senare då hundraårsminnet av Parus Ater firades på Svenska teatern läste Nanny Westerlund den dikt hon fick av sin70-åriga lärarinna Adéle Weman långt tidigare. Nanny Westerlund var då sjutton år gammal.

Adéle Weman hade ett stort behov av människor. det finns inga tomma dagar i hennes gästbok. Människor kom och gick i hennes hem hela tiden. Det visade på ångest och rädsla för ensamhet. Hon trivdes bäst i ljust och glatt sällskap och ann glädje i sång, musik, prosa och lyrik. Hon var en människa som bjöd på sig själv. Både brevsamlingen, de efterlängtade fotografierna och gästboken är ett bevis på detta. Då Parus Ater iland bjöd hem äldre allmogekvinnor serverade hon dem i rask följd sex koppar kaffe per kvinna. Kaffet som livselixir stimulerade deras lust att berätta. Så snart berättandet kom igång lyssnade hon uppmärksamt oh tog vara på poängerna. Hon använde det hon ansåg vara givande av fruarnas besök. Det var sådant som gick igen exempelvis i hennes klassiska folklustspel i Läsförhörskalaset på Hultnäs. Fann Adéle något so hon ansåg användbart så lät hon det få en plats det hon skrev. Mycket i hennes framträdande var skådespeleri.